Till er som lyssnade på Webbdagarna i onsdags: Det är nu det avgörs.

 

Häromdagen stod jag på ännu en av alla dessa föreläsningar. Det var årets upplaga av IDGs konferens ”Webbdagarna” – en institution för oss som arbetat med mediet länge. Just innan jag skulle kliva på så tänkte jag på vilka jag skulle tala inför; för mig är det ett trick för att hitta rätt i anslag och riktning. De cirka tusen personerna på Waterfront i Stockholm bestod av informatörer, e-handelsfolk, utvecklare, projektledare, designers av olika slag och såklart en massa ”digitala strateger” vars titel är ett syftningsfel. Utifrån sett helt vanliga, lite tråkiga, för vissa abstrakta, jobbtitlar. För mig både tydliga och viktiga personer. Och mäktiga. Jag insåg att jag egentligen hela tiden tänkt på den här stunden, tillfället att få berätta om min bok, vad jag menar med den, just för er.

Internet är en egen nation. Det överbryggar fysiska, kartografiska, gränser, förändrar århundraden av ekonomisk logik, skär som en kniv rakt igenom lagar och konventioner vi satt upp för att reglera förhållanden i våra fysiska länder.

Människor tillbringar stora delar av sin vakna tid där, de blir kära där, förändrar sitt liv där, och de dör där, framför våra ögon.

Internet har över tid skapat ett antal egna sociala och samhälleliga konventioner som ofta är väsensskilda från de som gäller det land du fysiskt sitter i med mobilen i handen, och varje interaktion med skärmen förlänger ditt medvetande som svensk medborgare till nationen internet genom att posta dina åsikter, dina ambitioner, ditt gillande och ditt hat. Dina medborgerliga rättigheter, din din utsatthet, förväntan och möjlighet till skydd ställs i samma sekund i ett helt annat ljus.

Internet är ett eget samhälle, men skillnaden mot Sverige är att det inte finns någon officiell regering, ingen officiell konstitution, inga rättsvårdande myndigheter som kan reglera kraften i det här samhället. Det närmaste vi kan komma till en styrande kraft är de som skapar kod, pixlar, innehåll, de som sätter upp nya webbplatser, appar, tjänster, intranät som människorna ska använda för att leva, interagera och utvecklas. De som satsar tid och pengar, de som flyttar ut den fysiska staten in i den digitala, som flyttar in den digitala världen in i människors vardag.

Det närmaste vi kommer till makt över internet är de som bygger internet. Precis som Patti Smith säger så har folket makten, men vissa delar av ”folket” har jobbet att de facto flytta pixlar, skriva kod och fatta beslut om alla de små beståndsdelar som skapar det resten av folket upplever i sin digitala vardag. Det här handlar om oss, alla vi som var på Webbdagarna, ni som arbetar i den så kallade internetbranschen. Ni har kanske aldrig sökt tjänsten, men ni har blivit ansvariga för den här enorma staten så mycket mer än någon annan.

EUs artikel 11 och 13.
Föreslagen lag om stöd till terror.
Föreslagen lag om datalagring.
Föreslagen lag om hemlig dataavläsning.
GDPR i praktiken.
Ytterligare lagförslag, processer, utredningar som görs i hela världen om vem som får övervaka dig och hur din data används.

Tråkiga, byråkratiska, saker. Men det är nu det avgörs. Och varje beslut du fattar i ditt webbprojekt, app-projekt, digitaliseringsresa, kampanj, intranätsutveckling är helt avgörande för hur Sveriges digitala medvetande hanteras. Det kommer göra större avtryck än de eventuella lagar och direktiv som skapas.

Tack för att ni lyssnade häromdagen, och kom ihåg: de kan inte stoppa oss.

Mars: Bradley Mannings chattloggar

Internet har en själ. Ibland syns den där; de tekniska protokollen och algoritmerna tar oss närmare varandra – på gott och ont, och vi ser sidor av andra och oss själva som kanske ger oss en känsla, en insikt om livet. Jag arbetar med en mindre flummig beskrivning av det här (återkommer med den), men när jag slet med boken tänkte jag ofta på Bradley/Chelsea Manning. När jag ibland undrar varför jag bryr mig så patetiskt mycket om internet, så tänker jag ibland på olika anekdoter från hennes liv. Bland annat den här.

Bradley Manning såg till att Wikileaks och världen fick se den film som senare kom att kallas ”Collateral Murder” där besättningen på en amerikansk helikopter skjuter ihjäl obeväpnade irakier, bland annat journalister. Filmen visar de amerikanska piloternas iskyla när de bryter mot såväl internationell rätt som alla tänkbara humana värden. Den spelar upp deras skratt mitt i den pågående massakern. Den satte opinionen mot USA i svår slagsida och sätter en bild av den amerikanska närvaron i Mellanöstern som med lite välvilja kan kallas komplex. Opinionen i USA började svänga, USA drar sig ur Irak och senare bedömer Obama intervention i Syrien som omöjlig.

Manning greps senare; hans behov av erkännande eller sammanhang eller vad det nu är som får oss alla att ticka gjorde att han via chatt berättade för superstarhackern Adrian Lamo att det var han, Bradley Manning, som gjort det, att han stod bakom den gigantiska läckan med bland annat ”Collateral Murder”.

Lamo, som hackat det mesta, bland annat The New York Times, visar i chattloggarna inte direkt att han är imponerad. Han ställer mängder av frågor, antagligen för att slå hål på en skrytmåns skitsnack, och frågar om tekniska detaljer alternativt pratar om sig själv. Men efter ett tag visar deras chattloggar en gryende vänskap mellan två hackers, Manning stationerad i Irak och Lamo i USA. Manning är drivande och mjuk i sina formuleringar och motiverar sitt agerande med att han hoppas på ”världsomspännande diskussioner, debatt och reformer” som ett resultat av läckan. Han skriver om orättvisorna han ser, krigets meningslöshet men också om hur han känner sig ensam och instängd i det amerikanska militärsystemet. Det är uppenbart att han inte mår bra.

Han berättar att han brände fejkade CD-R-skivor med texten ”Lady Gaga” skriven med spritpenna för att få ut filerna med från övervakat område. Han berättar i detalj om hur han förde över filerna till Julian Assange och Wikileaks; Assange och Manning diskuterar på den Berlin-baserade chatten Chaos Computer Club, ccc.de. När Assange kommer upp hajar Lamo till, och han börjar då och då sin uppskattning till Manning kombinerat med den virtuella motsvarigheten till bekräftande nickning – han skriver *nod* – då och då. Han, den i sammanhanget erfarne hackern, ger den vilsne Manning bekräftelse och acceptans. De pratar om LGBT-frågor och den öppet bisexuelle Lamo ger små komplimanger om Bradleys utseende.

Sedan kontaktar Adrian Lamo FBI.

Han berättar allt för den myndighet som tidigare gripit honom, han säger att han gör det för att amerikanska liv är i fara. Ryktena om någon slags uppgörelse eller att pengar bytt händer finns såklart där.

Rättegången inleds under senare delen av 2011 och Manning döms till 35 års fängelse, men blir benådad av president Obama efter att ha varit inspärrad i sju år. Bradley blir Chelsea i fängelset, på något sätt orkar hon byta könsidentitet och bli den hon egentligen är, trots de hårda förhållandena som impopulär spiondömd i amerikanskt fängelse. Hon försöker ta sitt liv två gånger.

Lamo uttrycker ingen större skuld eller ånger under sitt korta liv: han dör i mars 2018, bara 37 år gammal. Dödsorsaken är inte känd. Bekräftelse är en farlig drog.

Chelsea Manning lever idag fri men inte oskadad. Minnena av att förvaras i isolering, ofta naken, och all annan förnedrande behandling har satt sina spår. Hon har försökt ta sitt liv vid flera tillfällen, men hon tar varje tillfälle att prata om det hon tror på.

“Marketing or death by drone, it’s the same math, there’s no difference between the private sector and the military. You could easily turn Facebook into that. You don’t have to change the programming, just the purpose of why you have the system.”

Men det finns ämnen hon inte pratar om, oavsett hur mycket man frågar. En sådan sak är Adrian Lamo. En annan är Julian Assange.