Februari – Det mätbaras renässans

Förra gången var det ju folkligt och kul; jag pratade om att Facebook behöver agera mer som en god stat och sen drog jag lite skrämmande patent som Facebook vill lägga beslag på. Finns ju att se på video fortfarande.

Men nu i februari tänkte jag göra det lite svårare för mig, och för er. Jag tänkte anlägga ett filosofiskt perspektiv på data och information – hur ska man som tänkande människa förhålla sig till att samtidens små och stora sammanhang blir alltid mer datadriven och grundar sig i insamlad information i såväl stora mängder som stundtals extrem finkornighet? Vad gör det med vårt tänkande, och är det skadligt och på vilket sätt då? En del av detta kan ju vara etik, men jag är egentligen inte ute efter dataetik, jag är  ute efter en definierad filosofi kring det mellanmänskliga när våra relationer med allt och alla är på ett eller annat sätt drivet av data. Inte helt enkelt, men kanske viktigt.

Det hela började förra året. Lena Andersson, hyllad författare, skrev plötsligt om ”AI” och ”robotar”; detta hade enligt Andersson helt tagit över och fått oss att sluta tänka. Hon fortsatte i samma stil när hon i Studio 1 kopplade AI-utvecklingen till våldtäktsdomen mot Jean-Claude Arnault, också känd som ”Kulturprofilen”.

Jag blev nyfiken, och började kolla runt. Jag märkte också att i min egen research till boken så dök det då och då, inom vad jag ibland kallar ”mänskliga rättigheter-industrin” prominenta personer som liksom inte ville attribuera framsteg inom sitt område till teknologin. Detta trots att verktygen uppenbart avgjort liv eller död, frihet framför fängelse. Handlade allt detta om en teknikfientlighet baserad på okunnighet? Eller låg det något annat, mer strukturellt, bakom?

Jag fick lägga dessa tankar åt sidan, men nu är de på bordet igen. Hur ska vi som människor förhålla oss till ett mänskligt tillstånd som allt mer kännetecknas av att vi inte behöver gissa eller förlita oss på tron för att förstå allt mer av fundamenta? Gör det vissa delar av vårt intellekt mindre värt? Finns det ett behov av nya formuleringar kring att vara människa?