Internet har en själ. Ibland syns den där; de tekniska protokollen och algoritmerna tar oss närmare varandra – på gott och ont, och vi ser sidor av andra och oss själva som kanske ger oss en känsla, en insikt om livet. Jag arbetar med en mindre flummig beskrivning av det här (återkommer med den), men när jag slet med boken tänkte jag ofta på Bradley/Chelsea Manning. När jag ibland undrar varför jag bryr mig så patetiskt mycket om internet, så tänker jag ibland på olika anekdoter från hennes liv. Bland annat den här.

Bradley Manning såg till att Wikileaks och världen fick se den film som senare kom att kallas ”Collateral Murder” där besättningen på en amerikansk helikopter skjuter ihjäl obeväpnade irakier, bland annat journalister. Filmen visar de amerikanska piloternas iskyla när de bryter mot såväl internationell rätt som alla tänkbara humana värden. Den spelar upp deras skratt mitt i den pågående massakern. Den satte opinionen mot USA i svår slagsida och sätter en bild av den amerikanska närvaron i Mellanöstern som med lite välvilja kan kallas komplex. Opinionen i USA började svänga, USA drar sig ur Irak och senare bedömer Obama intervention i Syrien som omöjlig.

Manning greps senare; hans behov av erkännande eller sammanhang eller vad det nu är som får oss alla att ticka gjorde att han via chatt berättade för superstarhackern Adrian Lamo att det var han, Bradley Manning, som gjort det, att han stod bakom den gigantiska läckan med bland annat ”Collateral Murder”.

Lamo, som hackat det mesta, bland annat The New York Times, visar i chattloggarna inte direkt att han är imponerad. Han ställer mängder av frågor, antagligen för att slå hål på en skrytmåns skitsnack, och frågar om tekniska detaljer alternativt pratar om sig själv. Men efter ett tag visar deras chattloggar en gryende vänskap mellan två hackers, Manning stationerad i Irak och Lamo i USA. Manning är drivande och mjuk i sina formuleringar och motiverar sitt agerande med att han hoppas på ”världsomspännande diskussioner, debatt och reformer” som ett resultat av läckan. Han skriver om orättvisorna han ser, krigets meningslöshet men också om hur han känner sig ensam och instängd i det amerikanska militärsystemet. Det är uppenbart att han inte mår bra.

Han berättar att han brände fejkade CD-R-skivor med texten ”Lady Gaga” skriven med spritpenna för att få ut filerna med från övervakat område. Han berättar i detalj om hur han förde över filerna till Julian Assange och Wikileaks; Assange och Manning diskuterar på den Berlin-baserade chatten Chaos Computer Club, ccc.de. När Assange kommer upp hajar Lamo till, och han börjar då och då sin uppskattning till Manning kombinerat med den virtuella motsvarigheten till bekräftande nickning – han skriver *nod* – då och då. Han, den i sammanhanget erfarne hackern, ger den vilsne Manning bekräftelse och acceptans. De pratar om LGBT-frågor och den öppet bisexuelle Lamo ger små komplimanger om Bradleys utseende.

Sedan kontaktar Adrian Lamo FBI.

Han berättar allt för den myndighet som tidigare gripit honom, han säger att han gör det för att amerikanska liv är i fara. Ryktena om någon slags uppgörelse eller att pengar bytt händer finns såklart där.

Rättegången inleds under senare delen av 2011 och Manning döms till 35 års fängelse, men blir benådad av president Obama efter att ha varit inspärrad i sju år. Bradley blir Chelsea i fängelset, på något sätt orkar hon byta könsidentitet och bli den hon egentligen är, trots de hårda förhållandena som impopulär spiondömd i amerikanskt fängelse. Hon försöker ta sitt liv två gånger.

Lamo uttrycker ingen större skuld eller ånger under sitt korta liv: han dör i mars 2018, bara 37 år gammal. Dödsorsaken är inte känd. Bekräftelse är en farlig drog.

Chelsea Manning lever idag fri men inte oskadad. Minnena av att förvaras i isolering, ofta naken, och all annan förnedrande behandling har satt sina spår. Hon har försökt ta sitt liv vid flera tillfällen, men hon tar varje tillfälle att prata om det hon tror på.

“Marketing or death by drone, it’s the same math, there’s no difference between the private sector and the military. You could easily turn Facebook into that. You don’t have to change the programming, just the purpose of why you have the system.”

Men det finns ämnen hon inte pratar om, oavsett hur mycket man frågar. En sådan sak är Adrian Lamo. En annan är Julian Assange.