Högerpopulism och yttrandefrihet

Hade förmånen att diskutera högerpopulism, yttrandefrihet och för all del en hel del annat med en überfin panel under Bokmässan, och det visar sig att UR nu lagt ut detta för allmän beskådan. En utgångspunkt var kring Ungerns och Polens regeringar som starkt begränsat möjligheterna att kritiskt granska makten, och i Danmark har public service-bolaget fått kraftigt nedskuren budget.

Samtidigt söker sig odemokratiska krafter i allt större utsträckning till digitala plattformar för att sprida sitt budskap. Hur kan vi tillsammans skydda mediefriheten och demokratin 2019?
I panelen:
Gabriel Byström, strateg Sveriges Radio
Anna Widmark, Reportrar utan gränser
Jesper Bengtsson, ordförande PEN
Mattias Beijmo, it-debattör (what?) och författare.
Moderator: Karin Pettersson, Director of Public Policy, Schibstedt
Inspelat den 27 september 2019 på Svenska Mässan, Göteborg.

Och här hittar du en video på seminariet hos UR!

Hur övervakar man ett helt land – Mattias gästar Privacypodden

 

Jag gästade Didrik Värmon och fick tillfälle att tala mer i detalj om hur övervakning av stora mängder människor egentligen sätts upp, och dessutom berätta historien om hur boken ”De kan inte stoppa oss” blev till. En uttömmande intervju som börjar i det kostymförråd som blev min första (och enda) webbyrå och slutar på Damaskus tak när Bassel Khartabil jagas av säkerhetstjänsten och Assad som med svensk hjälp lyckas övervaka hela Syriens befolkning.

 

November – Moscone Center, San Francisco, 25 april 2008

 

Web 2.0. var under några år Techkonferensen med stort ”T”, och våren 2008 var på vissa sätt höjdpunkten. Tim O’Reilly skapade väl egentligen standarden för hur events i internetsektorn kom att se ut, och stundtals var det ju där de som såg in i framtiden valde att berätta om den.

Så på vårarna fanns anledning att åka till Kalifornien, och 2008 var inget undantag. Jag minns att jag hängde mycket med ett gäng från Alabama som väldigt tidigt kopplade ihop sociala medier och politik (mer om dom en annan gång…), och på kvällen/natten satt jag på mitt hotellrum och skrev rapporter till nån branschsajt som inte längre existerar (kommer inte ihåg vilken). Men texterna visade sig finnas kvar på en gammal hårddisk.

Eftersom november spenderas i nostalgins tecken, tänkte jag helt sonika publicera lite av det jag skrev från konferensen. Åren har gått, men det är lite intressant hur mycket som är relevant fortfarande. Och självklart kan jag inte låta bli att notera att jag minns det som så positivt, så coolt att vara en del av utvecklingen. Jag vet att jag lärde mig saker av amerikanerna jag lärde känna där på Moscone Center och jag senare utvecklade till koncept i hotellbaren på Marriott, koncept som jag inte borde ha sålt vidare till kunderna. Men det gjorde jag.

Moscone Center, San Francisco, 25 april 2008
”Half of your marketing budget is wasted – you just don’t know which half”

Det är inte vanligt att man går ut från ett seminarium om Data Mining med ett leende på läpparna, men Toby Segaran på Metaweb var lysande. OK, lite nervös och geek-o-metern är en bit in på det röda men – innehållet. Glimrande.
Jag tjatar (ledsen för det) men det är ju helt ofattbart att det har blivit 2008, och FORTFARANDE sitter folk och publicerar innehåll på webben eller marknadsför sina grejer utan en tanke på att det kanske finns ett bättre sätt än att skriva nyheter på sin förstasida, bränna budgeten på sidvisningar av banners (vilket egentligen är sidan, inte bannern, som folk har sett), etc. etc. etc. etc. etc. etc. etc. etc. Jag har drivit den här frågan sedan – herregud – 1998, och att vi i vissa fall faktiskt tillåtits få med nedanstående tänk i kunders strategier är det enda som håller mig ifrån eget rum på Beckomberga.
SLUTA LEKA TIDNING. SLUTA KÖPA REKLAM SOM NI GJORDE -85. SLUTA FUNDERA KRING HUR NI KAN TVINGA PÅ FOLK ERT BUDSKAP – TA REDA PÅ VAR DOM NI FAKTISKT KAN NÅ FINNS.
”Data Mining” kan enkelt sägas vara att man ur stora mängder data (websitetrafik, försäljningssiffror, sökord, etc.) försöker utvinna värdefull och användbar information. Denna information kan vara relaterad till människors beteenden, demografiska- eller psykografiska faktorer avseende målgrupper, etc.
Webbanvändare skapar data, stoooora mängder data. Loggfiler skapas när du klickar dig runt på en webbsajt, ditt ip-nummer talar om ungefär var i världen du är. Du ändrar status i Facebook från ”Singel” till ”Förlovad”, och data sparas om dig. Etc. Etc.
Netflix och Amazon är bra på att använda data för att få ut information som är användbar både i marknadsföringssyfte OCH bra ur ett användarperspektiv. Urvalet som presenteras på bl.a. dessa sajter är ju mer värt för både dem och dig om det är relevant, så klart. Detta är inget nytt eller konstigt.
Vad som dock är intressant är HUR detta egentligen görs. Jag skall här inte gå in alltför mycket på Bayesian Filtering och andra termer (som dock är intressanta) – låt oss fokusera på en sak.
Clustering Effects (”Klustereffekter”, kanske?) 
Nätverkseffekter i marknadskommunikation uppstår när ett nätverk av människor agerar i relation till varandra. Ett budskap sprids mellan människor i ett nätverk (e-mail, Facebook, Twitter, MySpace, webben som helhet, m.m.), och budskapet når fler och fler människor ju längre tid det färdas i nätverket (se till exempel Metcalfe’s Law).
Det är dock naturligtvis så att om samma budskap (t.ex. hur förmånligt det är med hybridbilar ur ett leasingperspektiv (eller nåt annat lika sexigt…)) repeteras från personer som är oberoende av varandra, så stärks budskapet. Budskapets vikt/trovärdighet ökar i takt med detta. Detta är en effekt av s.k. Clustering.
Men den riktigt piffiga effekten finns i kvalitén hos avsändaren. Om budskapet kommer från någon som du kan se har ett nätverk av för dig trovärdiga/coola/kända/etc. individer, så ökar trovärdigheten i budskapet från just den personen, och med det ökar även trovärdigheten i samma budskap när det kommer från andra individer i nätverket. Dessutom ökar ditt förtroende för de individer som ju säger samma sak som den där särskilt trovärdiga individen.
I praktiken
Detta kan uttryckas i formler och på ett teoretiskt plan enligt ovan. Det är en sak, grejjen är att det funkar på riktigt. Detta går naturligtvis att applicera på marknadsföring och kommunikation på nätet. Man kan se användningsområden för många saker, däribland marknadsföring on-line. Naturligtvis på socialt orienterade webbplatser, men även för innehåll på en ”vanlig” webbplats.
Att se vem/vilken typ av person som läser vad, och få förslag på liknande innehåll bär ju naturligtvis ett större värde än om man försöker pusha ut något man hoppas besökaren skall vara intresserad av. Att kunna rikta banners, artiklar, erbjudanden utefter dessa preferenser har ett stort affärsvärde, och det är i princip helt outnyttjat i dagsläget. Detta måste in i företagens strategier och kravställan mot utförande parter (intern IT, externa utvecklare, WCM-system, etc.).
Samma tänk går naturligtvis att applicera på filtrering av sökträffar av webbsidor, dokument, bilder, etc. Samma idé går att använda på allt som delas i ett företags nätverk.
Det finns möjligheter därute som är i princip helt outnyttjade på den svenska marknaden.
I övrigt – dynga
I övrigt var dag 2 mest trams. Det mest löjeväckande var Leanne Waldal’s ofantligt kissnödiga försök att ”take real Web 2.o.-users to the podium”. Hon hade dragit dit fem tydligtvis välutbildade, unga, verbala, kreativa människor som inte sällan var otroligt intresserad av fotograferande. De skulle förträda de stora massornas syn på 2.0-webbar som Flickr, Photobucket, Facebook, etc., och det blev precis lika värdelöst som urvalet av personer skvallrar om.
En tanke som väcktes (eftersom seminariet gav mycket tid för eget tänkande…) är dock hur kulturella och sociala skillnader verkligen tydliggörs i användandet av socialt engagerande webbplatser. Den svenska mentaliteten och t.ex. den amerikanska, samt olikheter avseende var i samhällets bistra skala man befinner sig, är en direkt förlaga till hur vi interagerar på Facebook, MySpace eller för den delen på Dell’s supportforum.
En annan tanke är hur oändligt långt det är nu mellan de som just har börjat maila, surfa lite på resesajter och aftonbladet.se, till de som jag nu sitter med här på Moscone Center (som precis som jag förstör ryggen framför sina laptops). Målgrupperna är uppradade på som ett gummiband som är spänt ända till bristningsgränsen, och det är ett stort jäkla gummiband.

Oktober – Jag har aldrig varit så orolig som nu

 

(Texten publicerades ursprungligen i tidningen Arbetet)

Efter år av utredning kom så regeringens lagrådsremiss om hemlig dataavläsning, en lag som ska ge polisen och andra myndigheter rätt att hacka sig in i våra telefoner och datorer. Lagen kommer ha majoritetsstöd i riksdagen. Den ger staten rätt att utan att vår vetskap se allt vi skriver på internet, i chattar och i mail, och även slå på enhetens kamera och mikrofon. Metoden ska kunna användas när det finns misstanke om brott som kan ge två års fängelse eller mer.

Inrikesminister Mikael Damberg hävdar att detta är ett jätteviktigt verktyg för polisen att bekämpa gängkriminaliteten. Riskerna för demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet nämns i förbigående, och under drygt 20 års arbete med samhällets digitalisering och analytisk verksamhet har jag aldrig varit så oroad som nu.

Lagförslaget bör ses i kontexten av ett Sverige mitt i en perfekt storm: liberaler, socialdemokrater, konservativa och nationalister – alla driver de ett narrativ där omvärlden och närmiljön är hotfull, och värnandet av stabilitet kräver extrema åtgärder. Sverigedemokraternas världsbild styr det politiska klimatet, och partiet stiger opinionsmätning efter opinionsmätning. Samtidigt blir våra liv alltmer digitala; allt omkring oss är uppkopplat och gärna försett med mikrofoner för talstyrning och således även avlyssning. En ytterligare kraft är EU; Dambergs ministerkollegor är sura – Sverige måste gå i takt med de andra och släppa in dem även i Telias nät.

Den nya lagen ska möjliggöra för polisen att fånga upp ettorna och nollorna redan innan de krypteras i meddelandeappar, som kriminella element och alla vi andra använder. Inrikesministern är övertygad om att lagen kommer stoppa skjutningarna på gator och torg. Inget kunde vara mer osannolikt; hemlig dataavläsning har ingen bevisad koppling någonstans i världen till minskande grov brottslighet, snarare tvärtom. Länder som ger sina säkerhetstjänster fler hemliga avlyssningsmetoder får en mätbart försämrad demokrati och yttrandefrihet. Men så ser utvecklingen i världen ut just nu: Teknikevangelisterna visar upp en magisk framtid med möjligheter nästan omöjliga att greppa, makthavarna lyssnar och beskriver samma framtid som ”oundviklig”.

”Jag är inte orolig, jag har rent mjöl i påsen”, säger du. Det sa man i Ungern och Polen också, men sedan kom totalitära partiledare som Viktor Orbán och Jarosław Kaczyński och förändrade definitionen för ”rent mjöl i påsen”. I Ungern är det kriminellt att dela ut mat till flyktingar, i Polen straffbart att beskriva Bibeln som fiktion och polisen tar regelbundet del av människors privata konversationer för att kartlägga individer som kan tänkas planera dessa brott. Det är inte omöjligt att tänka sig att Sveriges näste justitieminister heter Jimmie Åkesson, och då är det hans parti som sätter riktningen för vilka brott som ska ge två års fängelse eller mer.

Och då har ju Mikael Damberg och riksdagen för länge sedan implementerat de verktyg som behövs för framtida åsiktsregistrering och förföljelse av oliktänkande.

Vi är inte immuna mot precis samma demokratiska förfall som vi sett i andra länder, och därför måste våra lagar spegla det värsta demokratiska scenariot, inte det bästa.

September – Det pratas för lite om data och för mycket om algoritmer

 

Jag minns 2015. Det var innan Cambridge Analytica, innan människor i allmänhet började ifrågasätta sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. Det var innan varenda tankesmedja, frukostseminarie och glossigt magasinsomslag hade rubriker som började med ”Så…” och slutade med ”artificiell intelligens”. Motsvarande rubriker då handlade inte sällan om ”Big Data”. Jag tycker vi hoppade över det steget alltför snabbt, för bränslet som driver algoritmerna är just datat, och det är snarare där de etiska, juridiska och demokratiska frågorna egentligen hör hemma.

Algoritmerna är att jämföra med motorer (de kallas dessutom ibland för just ”engines”), och motorer behöver någon form av bränsle för att kunna leverera kraft och vridmoment. Samma diesel som driver en livsnödvändig generator i en by i Sudan, driver också det stridsskepp som glider fram i Adenviken. Och samma nukleära kraftkälla som möjliggör livsavgörande medicinska framsteg, används av ett antal stater för att få makt och nå geopolitisk dominans.

Det senare regleras av ett atomenergiorgan, IAEA, vars arbete syftar till att kontrollera så att användarna av atomenergin inte tar sig alltför farliga friheter men också ska se till att främja det fredliga, säkra användandet av samma teknologi. Jag har länge föreslagit att data borde hanteras på samma sätt, att det borde inrättas ett internationellt organ för hanteringen av data. GDPR är ett steg på vägen, men är inte på långa vägar så kraftfullt som vi borde reglera användandet av data. Och ja, en avvägning måste göras mot den innovationskraft tillgången till data gör, inte minst för utvecklingsländer. Fri tillgång till data kan i vissa fall vara likställt med tillgång till kunskap, och självklart ligger det i de mäktigaste nationernas intresse att kontrollera och monetarisera på obalansen i tillgång och efterfrågan på den kunskapen. Ett framtida data-IAEA måste ta hänsyn till bland annat denna balans, men givet hur data är mest värdefulla tillgången idag för såväl ekonomisk som politisk makt, så ligger världssamfundet efter. Situationen liknar faktiskt den under det tidiga 60-talet, efter Hiroshima, och en bit in i atomkapprustningen, då vi inte riktigt förstått de komplexa riskerna med atomenergin. Till och med Sverige försökte skaffa sig atomvapen under denna period, och det byggdes kärnkraftverk till höger och vänster. Sedan kom Harrisburg, Tjernobyl. Kubakrisen och kärnvapeninitiativ från länder med högst tveksamma motiv. Vi är precis i inledningen av den här processen, och behöver rama in dataanvändandet nu innan innovationen inom t.ex. AI får tillgång just den data, det bränsle, som vi vet inte ska driva framtidens maskininlärning och mönsterigenkänning. För just nu finns inte de begränsningarna, och därför är det enkelt för i princip vilken statlig eller icke-statlig aktör som helst att bygga sin egen smutsiga bomb och rikta den mot vilken infrastruktur eller demokrati som helst.

Jag pratade med David Sumpter, professor vid Uppsala Universitet, om AI och bränslet bakom AI på Bokmässan i Göteborg. Här är en liten film från detta trevliga snack som skedde under ledning av Klas Ekman, Volante.

 

 

Augusti höst- och jubileumsplaner

 

Hundratals kunduppdrag, tusentals elever och åhörare under de senaste 20 åren, två decennier av en ärligt talat helt sjuk resa genom en digital revolution där vi och jag fått åka längst fram i tåget. Nu ska allt detta summeras – DUMA, ”Internetbranschens svar på Socialstyrelsen”, fyller 20 år i år! DUMA föddes i november 1999, så därför ska du boka in kvällen den 19 november. Vi blickar 20 år bakåt, 20 år framåt och har skoj samtidigt. Exakt program har tagits fram av en hemlig programkommitté som använt augusti åt att sätta samman en sång/dans/bensparksshow UTAN MOTSTYCKE. Snart AVSLÖJAS ALLT! Men för Guds skull – boka in datumet!

Sommaren var, som vanligt, ingen semester. Facebook fick ju för sig att de var bäst lämpade att stå bakom en ny världsomspännande valuta, och detta gjorde att undertecknad inkallades för att ge min syn på saken. Det gjorde jag bland annat på ett seminarie i Almedalen (som man kan se här), i Sveriges Radio (här har vi det) och på SVT i både morgonsoffan (som inte är nån soffa längre, för den har dom sålt – titta här bara!) och i Aktuelltstudion (se bild ovan – och ha ALLTID på textningen på Aktuellt!). Korta versionen: Global valuta = ingen dum idé. Mark Zuckerbergs Facebook och en konglomerat av datatörstiga och rätt skrupelfria telekom- och finansbolag bakom en global valuta = en mycket tveksam idé.

Hösten fylls på med såväl kundspecifika uppdrag som seminarier. Om du vill komma och lyssna kan vi tipsa om några av de utmärkta arrangemang där jag kommer showa i höst:

Social Media Day
24 september, Färgfabriken i Stockholm

Här tänkte jag bryta den hyperpeppiga, Frida Boisen-stämningen kring sociala medier, och kanske ge ett annat perspektiv på Facebook och Instagram än andra talare. Kanske en liten motvikt till Facebooks rådande ”vi är ju ett annat företag nu”-narrativ?

Bokmässan
26-29 september, Svenska Mässan, Göteborg
Bokmässan brukar öppna upp möjlighter att prata om det digitala från lite mer breda perspektiv. Givet hur mycket strunt som just nu pratas om tech och internet av människor som försöker hitta ny relevans, så ska det bli underbart att peka ut deras uppenbara nakenhet. Naturligvis blir det en hel del utgångspunkter från ”De kan inte stoppa oss” som jag för övrigt borde vara obligatorisk läsning för journalister och kulturmänniskor som nu plötsligt ”förstår” vår teknologiska samtid så bra.

Tendensdagen 2019
17 oktober, Musikaliska, Nybrokajen 11, Stockholm

Sveriges Marknadsförbund firar 100 årsjubileum och jag har nöjet att vara deras avslutande Keynote-talare på eventet. Många andra intressanta och prominenta på scenen, däribland Kaj Török, hamburgerkedjan Max mycket duktige hållbarhetschef och tidigare konsult för DUMA. Ser också att H.K.H. Prins Daniel tillhör förbanden på festivalen.

Och sen blir det ju seminarier om hemlig dataavläsning och andra saker du inte visste fanns, allt i samma stil som de videos ni kan kolla på här.

Juni + Juli = semester med ständigt flöde av ATC

 

Jag skulle vilja skriva att jag tagit en sån där modern ”digital detox” eller att jag har trekking/segling/etc. som heltidssyssla under semestern, och att det därför inte kommer så mycket uppdateringar här. Men sanningen är en annan.

Jag har visserligen varit mer ledig än vad jag varit på hundratals år, och således haft ett planerat avbrott i själva skrivandet. Tanken är att jag ska skriva väldigt mycket i höst, så en analog, tangentbordslös tillvaro kändes på något sätt logiskt. Men så hamnade jag i ett såkallat ”rabbit hole”.

ATC betyder Air Traffic Control, och på Youtube finns det hundratals videos med detta märkligt beroendeframkallande innehåll. Dessa videos är ofta rättså långa, och består av ljudet från en trafikledare på en flygplats någonstans samt en textning av vad som sägs. Ibland, särskilt om det är en upptagning från något lite mer dramatiskt (en Airbus 320 landar med bara en motor, två flygplan lyckas toucha vingarna under färden ut på start/landningsbanan, etc.), så kan någon ha gjort en animation för att illustrera skeendet, men jämfört med övrigt innehåll på Youtube så är detta inte särskilt visuellt eller på ytan dramatiskt.

Men jag har verkligen totalt fastnat i just de upptagningar av helt normalt ATC-arbete på de mer vältrafikerade flygplatserna. Bland guldkornen finns ”Kennedy-Steve” – en humoristisk ground-controller på JFK-flygplatsen i New York. Hans New York-slängiga utbyte med stiffa flygkaptener från Lufthansa och mer hetlevrade, nonchalanta Air Francepiloter som alla försöker tränga sig före mot startbanan är sommarens bästa underhållning. Jag har nu sett/hört alla videos med Kennedy-Steve minst två gånger, och så fort en slutar tipsar Youtube om nästa.

Men det kanske bästa kontot i genren är VASAviation. Här har produktionskvalitén lyfts en aning, och ibland är animationerna gjorda med en flygsimulator. Flygplanets rörelser och piloternas agerande illustreras från cockpit med historiskt korrekta data och den faktiska inspelningen av radiotrafiken. 90 procent av filmerna på VASAviation är rätt alldagliga men intensiva ordväxlingar över radion, men såklart finns även kända haverier men dödlig utgång. Historiska GPS-data och inspelningar av kommunikationen mellan stressade kaptener och flygledningen tar oss så nära den fruktansvärda verkligheten det går att vara, och dessutom med dramaturgiskt optimal nivå av entropi; precis som en bra roman eller film så låter den våra egna erfarenheter och kreativa förmåga fylla i luckorna. Konversationerna är samlade och professionella; det utbyts instruktioner om riktning och flyghöjd, men så kommer ett ”God help us” eller ”wish us luck” innan radion tystnar.

Jag skulle just skriva att jag inte vet varför både de alldagliga som dramatiska ATC-upptagningarna  har fångat mig så mycket, men så förstår jag. Jag får syn på min och Annah Björks bok ”Båt 370 – Döden på Medelhavet”. Positioner. Konversationer. Båtar över hav, hundratals med i sammanhanget lycklig utgång, nästan som reguljärtrafik med de som flyr förtryck och bomber. Och så den som inte klarade det. Ropen på hjälp över den digitala etern. Försöken att styra om, skicka hjälp. Misslyckandet. De sista meddelandena. Vi fick tillträde till motsvarigheten till ATC-kommunikationen mellan gummibåtarna på Egeiska Havet och sina vakande änglar. Vi fick deras GPS-positioner, och i 99 procent av fallen gick allt bra, precis som på VASAviation på Youtube. Eftersom den globala migrationen till skillnad från trafiken till och från JFK är en av vår tids största frågor, gjorde vi en visualisering av den som hamnade bland annat på Tekniska Museet i Stockholm och på House of Sweden i Washington.

Men en båt, nummer 370, finns inte med. Den blev som sagt en bok, som blev en rapport till EU, som blev en meterhög rättsutredning och som nu ligger hos Högsta Domstolen i Istanbul. Medans den turkiska rättsapparatens kvarnar mal på i motvillig ultrarapid, fastnar jag hela tiden i Kennedy-Steve och de andra som guidar oss i den snårskog av flighter som trafikerar det nästan löjligt täta luftrummet där uppe. På min mobil får jag allt fler meddelanden från Grekland – ännu fler båtar idag; det ökar och ökar. Ingen lösning i sikte, och snart kommer höstens stormar. Jag vet vilka verklighetens Kennedy-Steve är, och jag hoppas de är redo.

Maj – Mark, thank you for listening!

Jag hade egentligen tänkt snöa in på något annat under den här månaden, men det var som förgjort. Facebook går från oklarhet till oklarhet, och ingen annan är så bra på att – frivilligt och ofrivilligt – exemplifiera allt som håller på att gå helt fel med digitaliseringen och utvecklingen av internet.

Här är ett seminarie jag höll på Gamla Stans Bokhandel 21 maj. Om ni använder Facebook, bör ni titta på det. Oreglerat och ohanterat är sättet Facebook använder våra data en direkt fara för demokratin. Det är förbluffande hur mycket Mark uppenbarligen tagit till sig avseende det jag pratade om redan när Facebook var på tapeten i maj, om ni vill kan ni ju jämföra med den videon.Kul att han lyssnar på något andra säger, det borde han nog prova fler gånger. Eller kliva av. För mycket står på spel.

April: En månad som världens sämsta hacker

Jag har inte skrivit ett ord här sedan den 5 april. Det har en mycket enkel förklaring: jag har lärt mig något nytt: Att hacka din telefon.

Jag har tillbringat en månad med att försöka vara en så kallad ”hacker”. Det har gått både bra och mycket dåligt. Som jag implicerar i förordet till min bok, så är jag uppenbarligen inte så lättlärd (längre) när det kommer till lite mer avancerad programmering och liknande kunskapsområden.

Andra har definierat termen ”hacker” mycket bättre än jag, men utan fenomenet skulle världen vara olyckligt ovetande om den extremt smutsiga byk som Manning, Snowden och för all del även Assange avslöjat. Den förstnämnda är någon jag anser vara en av vår tids största hjältar, men det har jag skrivit om på annan plats.

Samtidigt så är ju dataintrång och relaterade aktiviteter olagliga och ofta oetiska. Jag skriver ”ofta”, för det finns verkligen ett spänningsfält, även här, mellan vad som är olagligt men samtidigt nödvändigt för att upprätthålla demokrati och yttrandefrihet. I Sverige har vår relativt sett starka demokrati gjort att det där gränslandet inte behövt utforskas praktiskt så mycket som i Syrien, Iran och Ungern. Där har nätverksteknisk kompetens räddat liv.

I arbetet med min bok så kom jag i kontakt med ett antal människor som såväl kunde hacka etiskt som oetiskt. De visade mig saker jag trodde inte var möjliga. I deras värld var det säkert ”kids stuff”, som till exempel när en ung man åt pommes med ena handen och tog över det publika wifi:t med den andra. Det var fascinerande enkelt, och jag lade det där på minnet – det vill jag också testa.

Så nu har jag gjort det.

Jag har förstått att rent juridiskt är det säkrast för mig att inte posta för tydliga beskrivningar eller dokumentationer över mina taffliga men ibland konstigt nog framgångsrika försök att ”hacka” saker. Jag kan dock försäkra alla om att jag inte kommit över eller sparat några personliga data som är av integritetskränkande natur. Inte för att jag inte kunnat; möjligheten till rätt grova, djupgående intrång i människors mer privata liv har funnits flera gånger. Det är förbluffande hur sårbara vi är.

Så vad har jag gjort då?

Jag skaffade nödvändig hårdvara och mjukvara, vilket gjorde mig ungefär 1000 kronor fattigare. Efter att ha läst en mycket lättbegriplig manual och tittat på två kortare tutorial-videos på Youtube, hade jag konfigurerat min laptop för att göra test nummer ett: ta över ett Wifi-nätverk.

Idén att ta över ett wifi-nätverk kan ha ett antal syften, och jag inriktade mig mest på att försöka mig på en så kallad ”Man-in-the-middle”-attack.  Konceptet är att människor som sitter på en arbetsplats, ett fik, etc. tror att de kopplar upp sig mot ett wifi de kan lita på, men i själva verket kopplar de upp sig mot min dator. Det går även att få deras telefoner och datorer att koppla upp sig mot min dator även efter de lämnat jobbet eller caféet, vilket innebär att jag kan följa efter dem och fortsätta min hemliga avlyssning av deras datatrafik.

Jag börjar med att parkera bilen mycket nära fasaden till en lokaltidningsredaktion i en medelstor stad någonstans i Sverige. Jag backar förarsätet så långt det går och öppnar min laptop framför ratten. Jag startar ett par program, och direkt dyker den aktuella tidningens olika wifi-nätverk upp. Det tar inte ens en minut innan den första enheten, en iPhone som tillhör en namngiven person (”Namn Namnssons iPhone”) och journalist på tidningen kopplar upp sig mot min dator. All datatrafik från journalistens telefon går nu genom mina spionprogram.

Flera kopplar upp sig, och jag får lite puls. Jag var inte beredd på det här, och mina extremt låga hackerkunskaper gör att jag klumpigt klickar mig runt och skriver felaktiga kommandon i terminalfönster. Men det gör inget; jag har uppenbarligen all tid i världen. Ingen upptäcker mig, fler och fler enheter kopplar upp sig och jag kan till och med sitta där i regnet på parkeringen och googla fram saker jag redan glömt bort hur man gör i programmen.

När jag tittat på trafiken från ett par enheter inser jag att av såväl etiska och juridiska skäl ska jag inte gå längre. Men det skulle vara fullt möjligt att ta del av kommunikation och innehåll som ingen redaktion skulle vilja hamnade hos någon utomstående. Och det skulle inte vara svårt att stjäla diverse lösenord till tidningens webbplats av Namn Namnsson. Och publicera vad jag vill på den.

Nästa försök är på ett av alla dessa caféer som säljer löjligt dyrt kaffe till människor som uppenbarligen håller sina arbetsmöten på dessa hak. Det är ingen avancerad analys att de antagligen då använder caféets publika nätverk för att kolla på Instagram eller Facebook under skvallret med kollegorna. Så då tar vi och tar över det.

Plötsligt har jag mina bordsgrannars telefoner i min dator. Jag kan verifiera lite diskret genom att simultant på hennes och min skärm se att hennes nya Samsung S10 går in på Facebook. Jag gör som jag lärt mig av mina yngre läromästare: markera trafiken, notera något om personen, och filtrera den separat. Nu kan jag få ett flöde av alla hennes interaktioner med internet och spara ner detta för senare analys. Jag gör självklart inte det senare och slänger självfallet omedelbart hennes data. Det känns särskilt bra då jag av deras samtal förstår att hon arbetar på en myndighet vars verksamhet definitivt handhar känsliga data.

På samma café testar jag även ett sätt att ta reda på lösenordet till nätverket, och det lyckas fint efter en pinsam mängd misslyckanden och hundratals liter kaffe. Jag gör om tricket i en reception när jag väntar på ett möte, nu går det snabbare. Jag knyter ett antal enheter till mig och det forsar in data på min hårddisk. Jag vågar inte skriva vilken reception det är, för när jag lyckas med mina tricks så ramlar det in saker i min dator som jag senare tvättar bort med de starkaste digitala rengöringsmedlen som finns. Låt mig säga så här: Alla har uppenbarligen inte samma syn som arbetsgivaren på vad wifi:t på jobbet är till för.

Under april fortsätter min hacking, jag misslyckas med det mesta. Några saker går ”bra”, men bara med fullständig guidning av unga människor som verkar ha närmast magiska krafter. Jag får återkomma till såväl dessa krafter som det de kan avslöja; jag vet ännu helt enkelt inte riktigt hur jag skall förhålla mig till det jag nu förstått är möjligt.

Som avslutning vill jag säga att man inte ska hacka någon annans nätverk eller egendom, och att det jag skrivit här är ingen uppmaning eller beskrivning som propagerar för att någon ska göra något olagligt. Punkt.

Men minns Manning, Snowden och för all del även Assange.

Är vår demokrati för evigt?

 

Polen 2015: Jaroslaw Kaczynski och hans parti ”Lag och rättvisa” vinner valet. De är ett högerpopulistiskt parti, och de får med sig massorna med hjälp av nationalism och att ständigt utmåla flyktingar från andra länder som ett hot mot den polska och europeiska civilisationen. Partiet har kopplingar till den katolska kyrkan, och anhängare till spartiet ger sig ut till landets gränser för att be till Gud att muslimerna inte ska komma dit. Partiet får en ny ledare (på pappret i alla fall; i bakgrund styr fortfarande Kaczynski), Andrzej Duda, som sedan partiet valseger inte har vilat en sekund – lagförslag efter lagförslag har raskt klubbats igenom.

Polen har fått medielagstiftning som inte så lite påminner om den ryska. Polska medier måste ”upprätthålla nationella och patriotiska traditioner”, ”respektera den kristna värdegrunden”, ”motverka feltolkningar av den polska historien” och så vidare. Formuleringar som inte hör hemma i en demokratis lagstiftning.

När Warsawas borgmästare, tillhörande oppositionen mot Lag och Rättvisa, nyligen uttryckta stöd för HBTQ-grupper, spottade genast Kaczynski ur sig en tirad av hat och byggde ett narrativ kring hur dessa grupper hotade Polens barn med sin omoraliska livstil. Tidigare har partiet marscherat sida vid sida med öppet rasistiska partier, och deras gemensamma parlamentariska kraft utgör ett konservativt, nationalistiskt, superstarkt block i Polen. Inga oppositionspartier kommer åt dem, och de kan med hjälp av sina kontroll av olika medier driva landet vidare mot sina ideal.

I februari 2016 la den polska regeringen med Lag och Rättvisa i spetsen fram ett lagförslag om elektronisk övervakning i landet. Lagen antogs i parlamentet, och ger staten kraftfulla medel att övervaka kommunikationen mellan människor på Facebook, via chattar och mobiltelefonsamtal. Den typ av övervakning som nu den svenska regeringen ska besluta kring. Det finns annat i den rent politiska utvecklingen just nu i Sverige som har stora likheter med Polens senaste decennium.

Det är för mig omöjligt att gå in i ett samtal som vi hade häromdagen på Goto 10 (ni kan se det här) utan att tänka på Polens resa. Oavsett var man börjar den, så är det svårbegripligt hur den kunde hamna här, en stat som tappat koncepten helt avseende demokratiska och humanitära fundament som åtminstone jag trodde åren som nazistisk lydstat på något sätt vaccinerat emot. Om inte det, så sovjetiska KGBs infiltration och samarbete med den inhemska säkerhetstjänsten (SB) under 80-talet borde ringa några varningsklockor. Men inte, och samma sak gäller såklart för andra länder, däribland Ungern. Viktor Orban har infört lika allomfattande elektroniska övervakningslagar som på samma sätt som i Polen kombinerats med nedmontering av demokratin, och

Och nu nås vi av att Facebook drällt bort 540 miljoner användares uppgifter som sedan legat öppet i åratal på Amazon-server. Vad folk gillat, de evenemang de gått på, hur de uttryckt åsikter och tankar. 540 miljoner människor. Och ingen, ingen, pratar om dessa 540 miljoner individers mänskliga rättigheter? De är ju kränkta, av ett företag som verkar helt opålitligt. Som vet mycket väl att data flög hit och dit, men trots det senare inte bemödat sig leta rätt på sin data. Trots löften gång på gång under åren om att bättra sig, att de ångrar sig. Herregud.

Vilka säkerhetstjänster har tankat in de här datamängderna i sina system? Den polska? Den amerikanska? Den svenska? Vilka har redan använt det för att lura någon, att övervaka någon, att kartlägga någon? Tillsammans med andra data som stater redan har om sina medborgare, så är det mumma med lite kvalitativa interaktionsdata, lite datapunkter som speglar människors psykografi. Fråga Steve Bannon. Facebook vet inte vem som har datat nu, ingen vet. Men säkerhetstjänster är ju normalt sett inte dumma i huvudet; det är inte särskilt svårt att hitta datamängder som denna om man vet vad man ska söka efter. Det finns fler där ute, det kommer fler avslöjanden, var så säker.

Det finns en sån obalans i insyn mellan oss och Facebook, Google och de andra stora spelarna i övervakningsbranschen. De vet allt om oss, vi vet inget om dem. Samma sak gäller andra som använder vår data för mer än att skicka dem till den person det är tänkt. Telekombolagen har precis samma makt- och kraftförhållande visavi oss som de amerikanska jättarna. Tror inte för en sekund att de nöjer sig med att se till att du kan chatta eller skicka mail; de stora pengarna i framtiden finns i andra delar av verksamheten. Den datadrivna, med partnerskap och eget innehåll som skräddarsys baserat på det de och sociala-medierpartners vet om dig. Den dag jag får samma insyn i telebolagens inre liv som de har i mitt, så kan vi börja tala om transparens. Tills dess accepterar jag de marknadsteorem som bär upp förhållandet mellan mig och min operatör, men jag blir mer och mer irriterad över tondövheten.

Amazon aviserade nyss att man vill skicka upp en massa satelliter som ska ge människor internetuppkoppling, Facebook har tidigare gjort samma sak med annan teknologi. Varför? Jo, om vi är beroende av dem oavsett vilka tjänster vi använder (som i t.ex. fallet med Telia eller valfri telekomoperatör) så behöver de ju inte hålla på att lura oss med beroendeframkallande tjänster. Den som äger infrastrukturen äger det digitala DNA:t. Där står nästa kamp, och den skyndas på av den tech-lash som pågår just nu. Därför bör telebolagen involveras i samma diskussioner som gäller socialamedierföretag och andra spelare nivån upp från infrastruktursnivån.

Till er som lyssnade på Webbdagarna i onsdags: Det är nu det avgörs.

 

Häromdagen stod jag på ännu en av alla dessa föreläsningar. Det var årets upplaga av IDGs konferens ”Webbdagarna” – en institution för oss som arbetat med mediet länge. Just innan jag skulle kliva på så tänkte jag på vilka jag skulle tala inför; för mig är det ett trick för att hitta rätt i anslag och riktning. De cirka tusen personerna på Waterfront i Stockholm bestod av informatörer, e-handelsfolk, utvecklare, projektledare, designers av olika slag och såklart en massa ”digitala strateger” vars titel är ett syftningsfel. Utifrån sett helt vanliga, lite tråkiga, för vissa abstrakta, jobbtitlar. För mig både tydliga och viktiga personer. Och mäktiga. Jag insåg att jag egentligen hela tiden tänkt på den här stunden, tillfället att få berätta om min bok, vad jag menar med den, just för er.

Internet är en egen nation. Det överbryggar fysiska, kartografiska, gränser, förändrar århundraden av ekonomisk logik, skär som en kniv rakt igenom lagar och konventioner vi satt upp för att reglera förhållanden i våra fysiska länder.

Människor tillbringar stora delar av sin vakna tid där, de blir kära där, förändrar sitt liv där, och de dör där, framför våra ögon.

Internet har över tid skapat ett antal egna sociala och samhälleliga konventioner som ofta är väsensskilda från de som gäller det land du fysiskt sitter i med mobilen i handen, och varje interaktion med skärmen förlänger ditt medvetande som svensk medborgare till nationen internet genom att posta dina åsikter, dina ambitioner, ditt gillande och ditt hat. Dina medborgerliga rättigheter, din din utsatthet, förväntan och möjlighet till skydd ställs i samma sekund i ett helt annat ljus.

Internet är ett eget samhälle, men skillnaden mot Sverige är att det inte finns någon officiell regering, ingen officiell konstitution, inga rättsvårdande myndigheter som kan reglera kraften i det här samhället. Det närmaste vi kan komma till en styrande kraft är de som skapar kod, pixlar, innehåll, de som sätter upp nya webbplatser, appar, tjänster, intranät som människorna ska använda för att leva, interagera och utvecklas. De som satsar tid och pengar, de som flyttar ut den fysiska staten in i den digitala, som flyttar in den digitala världen in i människors vardag.

Det närmaste vi kommer till makt över internet är de som bygger internet. Precis som Patti Smith säger så har folket makten, men vissa delar av ”folket” har jobbet att de facto flytta pixlar, skriva kod och fatta beslut om alla de små beståndsdelar som skapar det resten av folket upplever i sin digitala vardag. Det här handlar om oss, alla vi som var på Webbdagarna, ni som arbetar i den så kallade internetbranschen. Ni har kanske aldrig sökt tjänsten, men ni har blivit ansvariga för den här enorma staten så mycket mer än någon annan.

EUs artikel 11 och 13.
Föreslagen lag om stöd till terror.
Föreslagen lag om datalagring.
Föreslagen lag om hemlig dataavläsning.
GDPR i praktiken.
Ytterligare lagförslag, processer, utredningar som görs i hela världen om vem som får övervaka dig och hur din data används.

Tråkiga, byråkratiska, saker. Men det är nu det avgörs. Och varje beslut du fattar i ditt webbprojekt, app-projekt, digitaliseringsresa, kampanj, intranätsutveckling är helt avgörande för hur Sveriges digitala medvetande hanteras. Det kommer göra större avtryck än de eventuella lagar och direktiv som skapas.

Tack för att ni lyssnade häromdagen, och kom ihåg: de kan inte stoppa oss.

Mars: Bradley Mannings chattloggar

Internet har en själ. Ibland syns den där; de tekniska protokollen och algoritmerna tar oss närmare varandra – på gott och ont, och vi ser sidor av andra och oss själva som kanske ger oss en känsla, en insikt om livet. Jag arbetar med en mindre flummig beskrivning av det här (återkommer med den), men när jag slet med boken tänkte jag ofta på Bradley/Chelsea Manning. När jag ibland undrar varför jag bryr mig så patetiskt mycket om internet, så tänker jag ibland på olika anekdoter från hennes liv. Bland annat den här.

Bradley Manning såg till att Wikileaks och världen fick se den film som senare kom att kallas ”Collateral Murder” där besättningen på en amerikansk helikopter skjuter ihjäl obeväpnade irakier, bland annat journalister. Filmen visar de amerikanska piloternas iskyla när de bryter mot såväl internationell rätt som alla tänkbara humana värden. Den spelar upp deras skratt mitt i den pågående massakern. Den satte opinionen mot USA i svår slagsida och sätter en bild av den amerikanska närvaron i Mellanöstern som med lite välvilja kan kallas komplex. Opinionen i USA började svänga, USA drar sig ur Irak och senare bedömer Obama intervention i Syrien som omöjlig.

Manning greps senare; hans behov av erkännande eller sammanhang eller vad det nu är som får oss alla att ticka gjorde att han via chatt berättade för superstarhackern Adrian Lamo att det var han, Bradley Manning, som gjort det, att han stod bakom den gigantiska läckan med bland annat ”Collateral Murder”.

Lamo, som hackat det mesta, bland annat The New York Times, visar i chattloggarna inte direkt att han är imponerad. Han ställer mängder av frågor, antagligen för att slå hål på en skrytmåns skitsnack, och frågar om tekniska detaljer alternativt pratar om sig själv. Men efter ett tag visar deras chattloggar en gryende vänskap mellan två hackers, Manning stationerad i Irak och Lamo i USA. Manning är drivande och mjuk i sina formuleringar och motiverar sitt agerande med att han hoppas på ”världsomspännande diskussioner, debatt och reformer” som ett resultat av läckan. Han skriver om orättvisorna han ser, krigets meningslöshet men också om hur han känner sig ensam och instängd i det amerikanska militärsystemet. Det är uppenbart att han inte mår bra.

Han berättar att han brände fejkade CD-R-skivor med texten ”Lady Gaga” skriven med spritpenna för att få ut filerna med från övervakat område. Han berättar i detalj om hur han förde över filerna till Julian Assange och Wikileaks; Assange och Manning diskuterar på den Berlin-baserade chatten Chaos Computer Club, ccc.de. När Assange kommer upp hajar Lamo till, och han börjar då och då sin uppskattning till Manning kombinerat med den virtuella motsvarigheten till bekräftande nickning – han skriver *nod* – då och då. Han, den i sammanhanget erfarne hackern, ger den vilsne Manning bekräftelse och acceptans. De pratar om LGBT-frågor och den öppet bisexuelle Lamo ger små komplimanger om Bradleys utseende.

Sedan kontaktar Adrian Lamo FBI.

Han berättar allt för den myndighet som tidigare gripit honom, han säger att han gör det för att amerikanska liv är i fara. Ryktena om någon slags uppgörelse eller att pengar bytt händer finns såklart där.

Rättegången inleds under senare delen av 2011 och Manning döms till 35 års fängelse, men blir benådad av president Obama efter att ha varit inspärrad i sju år. Bradley blir Chelsea i fängelset, på något sätt orkar hon byta könsidentitet och bli den hon egentligen är, trots de hårda förhållandena som impopulär spiondömd i amerikanskt fängelse. Hon försöker ta sitt liv två gånger.

Lamo uttrycker ingen större skuld eller ånger under sitt korta liv: han dör i mars 2018, bara 37 år gammal. Dödsorsaken är inte känd. Bekräftelse är en farlig drog.

Chelsea Manning lever idag fri men inte oskadad. Minnena av att förvaras i isolering, ofta naken, och all annan förnedrande behandling har satt sina spår. Hon har försökt ta sitt liv vid flera tillfällen, men hon tar varje tillfälle att prata om det hon tror på.

“Marketing or death by drone, it’s the same math, there’s no difference between the private sector and the military. You could easily turn Facebook into that. You don’t have to change the programming, just the purpose of why you have the system.”

Men det finns ämnen hon inte pratar om, oavsett hur mycket man frågar. En sådan sak är Adrian Lamo. En annan är Julian Assange.

Februari – Det mätbaras renässans

Förra gången var det ju folkligt och kul; jag pratade om att Facebook behöver agera mer som en god stat och sen drog jag lite skrämmande patent som Facebook vill lägga beslag på. Finns ju att se på video fortfarande.

Men nu i februari tänkte jag göra det lite svårare för mig, och för er. Jag tänkte anlägga ett filosofiskt perspektiv på data och information – hur ska man som tänkande människa förhålla sig till att samtidens små och stora sammanhang blir alltid mer datadriven och grundar sig i insamlad information i såväl stora mängder som stundtals extrem finkornighet? Vad gör det med vårt tänkande, och är det skadligt och på vilket sätt då? En del av detta kan ju vara etik, men jag är egentligen inte ute efter dataetik, jag är  ute efter en definierad filosofi kring det mellanmänskliga när våra relationer med allt och alla är på ett eller annat sätt drivet av data. Inte helt enkelt, men kanske viktigt.

Det hela började förra året. Lena Andersson, hyllad författare, skrev plötsligt om ”AI” och ”robotar”; detta hade enligt Andersson helt tagit över och fått oss att sluta tänka. Hon fortsatte i samma stil när hon i Studio 1 kopplade AI-utvecklingen till våldtäktsdomen mot Jean-Claude Arnault, också känd som ”Kulturprofilen”.

Jag blev nyfiken, och började kolla runt. Jag märkte också att i min egen research till boken så dök det då och då, inom vad jag ibland kallar ”mänskliga rättigheter-industrin” prominenta personer som liksom inte ville attribuera framsteg inom sitt område till teknologin. Detta trots att verktygen uppenbart avgjort liv eller död, frihet framför fängelse. Handlade allt detta om en teknikfientlighet baserad på okunnighet? Eller låg det något annat, mer strukturellt, bakom?

Jag fick lägga dessa tankar åt sidan, men nu är de på bordet igen. Hur ska vi som människor förhålla oss till ett mänskligt tillstånd som allt mer kännetecknas av att vi inte behöver gissa eller förlita oss på tron för att förstå allt mer av fundamenta? Gör det vissa delar av vårt intellekt mindre värt? Finns det ett behov av nya formuleringar kring att vara människa?